Helgen är på intåg vilket är strörtskönt. Hoppas solen lyser lika fint imorgon som den gör just nu. Mh..
I all min morgonstress började jag fundera lite över Mark Levengoods bok hjärtat får inga rynkor. Han tar upp alla möjliga versioner av livet, vem som är konstigast, vad som är rätt, vad som är fel, vilka vi älskar och fram för allt vilka vi vågar älska. Han bjder på många tankeställare och mycket fnissande för sig själv. Sedan kom den stora frågan; Varför vara rädd för livet?
Jag är rädd för ormar. Hemma i tvsoffan åker fötterna upp fort som tusan om det visas en orm i rutan. Pappa är rädd för krockodiler och gör samma sak när de visas, ser ganska lustigt ut måste jag erkänna när man vet anledningen. Jag är rädd för mörkret också. Om man tänker efter så kan nog listan över saker man är rädd för bli ganska lång, men till vilken nytta? Vissa är rädda för att våga älska andra för övergångställen. (Och vad i helsika babblar hon om det här för, tänker ni nu..) Jo, för att jag försöker att förstå varför vi i hela friden är rädda för alla småsaker i livet och inte njuter av känslan att det är inget som kan slå mig, åtmindstonde inte en liten fjuttig orm i tvrutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar