Det är sättet du rör dig.

Det är sättet du fångar mitt dåliga humör och på nått sätt gör allt bra
Det är sättet du fumlar och sättet som du för din hand genom mitt hår

Det är så enkelt med dig, kom slår vi sönder alla klockor
Och låser, lägger oss nära lämnar alla problem utanför

- Lasse Lindh 

Att bubbla över av nyförälskelse.

Andas, andas. Andas för helvete intalar jag mig själv. Jag sitter på ett tåg bland tvåbarns familjer, nyförlovade par och pensionärer. För 37 min sedan kramade jag min bästa vän hej då i ett mörkt Göteborg med krispig luft och stjärnklar himmel. Vi hade pratat om brustna hjärtan och om att våga lära känna någon igen. Om att våga satsa. Så jag tänker på den där 22åriga pojken med rufsigt hår och bruna ögon. Som höll om mig när jag blev rädd i biosalongen och som valde precis rätt ögonblick för vår första kyss. Och jag får svårt att andas när jag inser att jag inte vågade satsa trots att jag bubblade över av nyförälskelse. När jag inser hur högt jag byggt en mur som inte går att rubba, inte ens med vackra bruna ögon och berusande kyssar. - Oktober 2010

Om att andas tillsammans.

Att hålla någons hand. Ge smärtlindring när inget annat hjälper. Smeka någons kind. Förbanna sig själv att tiden inte räcker till. Tillföra vätska i form av dropp för att någon inte längre orkar. Ge lugnande när ångesten blir för påtaglig. Lära känna någon bättre. Dricka litervis med kaffe. Låta tårarna falla. Glädjas av framgångarna. Observera. Räkna andningsfrekvens. Se någon som tidigare inte kunnat gå hämta sitt eget morgonkaffe. Ge antibiotika. Få höra härliga gamla historier berättas. Ett samtal om den första kärleken på sal 3, ett samtal om den sista tiden på sal 15. Få kunskap om mina egna begränsningar och förmågor. Att skratta tillsammans.

Pasteller och rosor i solens färg.

Om fem dagar sitter jag och min bus på ett flyg till London. Då har vi säkerligen redan skålat in "semestern" och är i full färd med att berätta hemlisar. Som jag längtar efter henne, efter våren i London, efter shoppingpåsar proppade med pasteller, efter drinkar, efter djupa samtal och efter skrattanfall. Min bästebus.

När du inser att du valde rätt väg att gå.

Har överlevt två veckor "själv" som sjuksköterska (läs: med fantastiskt duktiga kollegor som verkar kunna precis allt). Det är ett så fantastiskt roligt och utmanande jobb. Den där känslan som infinner sig när du hamnat rätt är verkligen obeskrivlig. Jag tror på det här året. På tvåtusentretton.

Självdisciplin.

Såhär blev det..

Börja rida igen. (Nix. Men det måste och ska jag i år.) Dra på löparskorna och springa milen, utan problem. (Jodå, det kan jag faktiskt.) Åka till Italien samt något annat varmt härligt paradis. (Grekland blev det.) Bli godkänd på hela termin 5 och främst examensarbetet. (Jag såg till och med till att bli godkänd på hela T5 samt T6. Gött!) Plugga franska all by myself. (Jag har öppnat boken, tittat, läst och sedan stängt den.) Ha en underbar vår och en ännu mer fantastisk sommar. (Om jag hade.) Träna på att träna travhästar med morfar. (Japp, vi hade otroligt många vackra sommarkvällar tillsammans.)  Lära mig att spela gitarr. (Jag måste verkligen köpa en gitarr.)

Samariaravinen.

Idag saknar jag att vandra 17 km i 40 graders värme. Det var kärlek de.

Persikovin.

Idag dricker jag persikovin och förbereder mig inför en examination i morgon. Jag drack persikovin för första gången för tre år sedan. Jag och pappa spenderade hela den ljumma sommarkvällen ute på altanen. Det var en sådan kväll då det var helt okej att inte yttra ett ord, inget behövde sägas utan allt förstods ändå. Det var då för tre år sedan som mitt liv hade rasat samman och splittrats i flera bemärkelser. Att brista, ledde efterhand till så mycket helhet. Jag tog farväl och hälsade nya personer i mitt liv välkomna. Jag grät och jag skrattade. Jag var lycklig eller rasande. Jag föll i bitar och klistrades ihop. Om jag kände mig levande? Mer än någonsin. 

Så jag försvinner ibland.

Melissa Horn spelas på repeat som så många gånger förr. Jag har rensat lingon hela eftermiddagen efter att ha kramats med mitt hjärta som återigen är på plats i Göteborg. Samlar kraft åt veckan som kommer, och njuter in i det sista av helgen. Luften är krispig och kvällarna känns mörkare än någonsin. Brinnande värmeljus och te på kvällarna är obligatoriskt. Kontentan är att det är höst här på riktigt nu.

Love Caroline

Att skratta med hela sitt hjärta.

..... I sommar tog jag en paus från skola, från jobb och från vardagen i allmänhet. Och vilken fantastisk sommar jag haft med allt från Grebbestad och Lysekil på kusten, lugnet hemma i Värmland, Skånes vackra landskap och fantastiska människor, Greklands värme och glädje, dagar i Göteborg som spenderats på Liseberg eller diverse fik alternativt hemma i soffan framför OS. Jag har solat, sprungit i regnet, plockat hallon, druckit vin, träffat fina vänner, ätit fantastisk mat, vandrat barfota i stranden, kramat om våra hästar i timmar, levt på solvarma jordgubbar, umgåtts med familjen, skrattat med hela mitt hjärta och så mycket mer. 

Jag har helgen kvar av min ledighet, sedan väntar sista terminen som student på sjuksköterskeprogrammet. Det är så häftigt och samtidigt så skrämmande. 

Kärlek C.