Det är sättet du rör dig.

Det är sättet du fångar mitt dåliga humör och på nått sätt gör allt bra
Det är sättet du fumlar och sättet som du för din hand genom mitt hår

Det är så enkelt med dig, kom slår vi sönder alla klockor
Och låser, lägger oss nära lämnar alla problem utanför

- Lasse Lindh 

Att bubbla över av nyförälskelse.

Andas, andas. Andas för helvete intalar jag mig själv. Jag sitter på ett tåg bland tvåbarns familjer, nyförlovade par och pensionärer. För 37 min sedan kramade jag min bästa vän hej då i ett mörkt Göteborg med krispig luft och stjärnklar himmel. Vi hade pratat om brustna hjärtan och om att våga lära känna någon igen. Om att våga satsa. Så jag tänker på den där 22åriga pojken med rufsigt hår och bruna ögon. Som höll om mig när jag blev rädd i biosalongen och som valde precis rätt ögonblick för vår första kyss. Och jag får svårt att andas när jag inser att jag inte vågade satsa trots att jag bubblade över av nyförälskelse. När jag inser hur högt jag byggt en mur som inte går att rubba, inte ens med vackra bruna ögon och berusande kyssar. - Oktober 2010

Om att andas tillsammans.

Att hålla någons hand. Ge smärtlindring när inget annat hjälper. Smeka någons kind. Förbanna sig själv att tiden inte räcker till. Tillföra vätska i form av dropp för att någon inte längre orkar. Ge lugnande när ångesten blir för påtaglig. Lära känna någon bättre. Dricka litervis med kaffe. Låta tårarna falla. Glädjas av framgångarna. Observera. Räkna andningsfrekvens. Se någon som tidigare inte kunnat gå hämta sitt eget morgonkaffe. Ge antibiotika. Få höra härliga gamla historier berättas. Ett samtal om den första kärleken på sal 3, ett samtal om den sista tiden på sal 15. Få kunskap om mina egna begränsningar och förmågor. Att skratta tillsammans.