Kort och gott så är jag ensambarn, vilket antagligen har sina fördelar och nackdelar. Men det har fått mig att älska ensamhet, så länge jag valt den själv. Att få komma undan en liten stund, lyssna till tystnaden och det enda som egentligen hörs är regnet mot fönsterutan eller katten som spinner.
Men så finns det fyra personer som jag aldrig sett som något annat än som mina syskon. De som alltid busar runt, somnar i mitt knä, springer och möter mig vid bilen, sparkar mig på smalbenet, ger mig en puss på kinden när jag har hjärtesorg, slänger vattenballonger på mig, de som skrämmer mig så jag börjar gråta med ormar gjorda av gummi och de som alltid fyller mitt hjärta med glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar