Det tar ett tag för mig, jag kanske glömmer hur man gör, sist var himlen vit som papper ovanför. Men jag har slutat säga nej nu ska jag göra vad jag kan, jag ska riva mina murar tills vi ser varann. Jag har aldrig fått ihop modell och verklighet, jag tankar nya tankar men långsamt som du vet. Så jag lovar ingenting, jag säger hellre förlåt. Vi ska va dom vi vill vara hellre nu än efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar