Idag dricker jag persikovin och förbereder mig inför en examination i morgon. Jag drack persikovin för första gången för tre år sedan. Jag och pappa spenderade hela den ljumma sommarkvällen ute på altanen. Det var en sådan kväll då det var helt okej att inte yttra ett ord, inget behövde sägas utan allt förstods ändå. Det var då för tre år sedan som mitt liv hade rasat samman och splittrats i flera bemärkelser. Att brista, ledde efterhand till så mycket helhet. Jag tog farväl och hälsade nya personer i mitt liv välkomna. Jag grät och jag skrattade. Jag var lycklig eller rasande. Jag föll i bitar och klistrades ihop. Om jag kände mig levande? Mer än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar