Andas, andas. Andas för helvete intalar jag mig själv. Jag sitter på ett tåg bland tvåbarns familjer, nyförlovade par och pensionärer. För 37 min sedan kramade jag min bästa vän hej då i ett mörkt Göteborg med krispig luft och stjärnklar himmel. Vi hade pratat om brustna hjärtan och om att våga lära känna någon igen. Om att våga satsa. Så jag tänker på den där 22åriga pojken med rufsigt hår och bruna ögon. Som höll om mig när jag blev rädd i biosalongen och som valde precis rätt ögonblick för vår första kyss. Och jag får svårt att andas när jag inser att jag inte vågade satsa trots att jag bubblade över av nyförälskelse. När jag inser hur högt jag byggt en mur som inte går att rubba, inte ens med vackra bruna ögon och berusande kyssar. - Oktober 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar