Jag har älskat dig för länge

Hur kommer det sig att vi nöjer oss med det som är näst bäst, anser att det är tillräckligt istället för att kämpa och få det vi verkligen vill ha? Det är klart att jag pratar om kärlek, det kommer alltid att handla om kärlek. Eller hur? Så varför väljer så många att stanna i något som inte längre är bra, och varför sakna då man lämnat det? Kanske ännu värre, att acceptera läget och tro att det faktiskt inte finns någon som kan ge dig allt du drömmer om.

Det var inte så länge sedan programledarna i förkväll disskuterade hur deras "drömdejt" skulle se ut. Två av dem satsar på det där härligt romantiska som sitter i små vardagsaker, medan fröken Gynning drömmer om picknik i solnedgången på ett högt berg, med tja ni vet, hela kittet. Privat flyg till någon vacker vingård i Italien. Det ska vara mäktigt. Och nej, nu påstår inte jag att det är något negativt med små gulliga post-it lappar på spegeln (eller vad det nu än kan vara). Men varför nöja sig, om det inte är allt man önskar sig? xxx