Ni vet den där känslan man får genom att höra hans röst? Hur hårt man än trycker luren mot kinden är det aldrig tillräckligt nära. Och hur länge man än pratar, är det aldrig tillräckligt länge. Hur glad man blir varje gång man tar upp sin mobiltelefon, för att han finns som bakgrundsbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar